Jeanette Karlsson

Min kära dotter kan verkligen sätta livet i perspektiv. För några dagar sen hade jag nyss bakat bröd och hon undrade vad brödet innehöll. 

Med glimten i ögat svarade jag, receptet är hemligt men jag kan avslöja att det är massor med kärlek i det.
-Mums, kärlek! Vad smakar det? Mamma hur ser kärlek ut egentligen, vilken färg är det?
Jag vill så gärna se se kärlek någon gång mamma.
Min spontana mammahjärtat började tänka, hur svarar jag på detta med ett pedagogiskt sätt?
Lika snabbt slog jag bort tanken för kärlek det är aldrig pedagogiskt, det är ju bara.
Lika skämtsamt slog jag på låten ” blå blå är kärleken”.
Vi lyssnade på låten och efteråt fick jag till svar. Jag förstår mamma, kärleken måste vara blå. Och så fick det bli, för oss är kärleken numera blå.

Men på kvällskvisten började jag reflektera. Hur smakar kärlek egentligen?

Är den som en citron kanske, ser lockande god ut, lite söt i början med efter ett tag när det fått landa på tungan känner man den där bittra surheten, om än den är sur så är den god.
Citron, socker och vatten blir ju plötsligt världens godaste lemonad.
Som kärlek, när man ser den med endast ögat så vill man inte annat är att skära en bit.
När man väl smakat på frukten kan man känna en kittlande surhet på tungan.
Men då tillsätter man lite socker och vatten och vips så har man tillsammans skapat den perfekta lemonaden.
Och så lite is på det.
Och dom perfekta glasen till förstås.