Jeanette Karlsson

Under den senaste månaden har bekantas bekanta tagit sitt liv och en tredje bekant drunknat. Och nu i morse, ytterligare en som druknat. Jag kan faktiskt inte låta bli att tänka att livet är bra orättvist ibland. Döden lurar runt hörnet och man vet aldrig när den dyker upp.

Ibland känns det som att den dyker upp när man minst anar det. Orättvist och egoistiskt utav döden att bara dyka upp sådär. 
Men frågan är, är man någonsin redo för döden. Alltså jag menar egentligen, redo på riktigt. 
Det är ju som att köpa grisen i säcken. Man vet vad man har, men inte vad man får.

Jag vill tro att man kommer till något bra, himlen, pärleporten eller Nangijala. Det känns så mycket bättre då. Jag kan ibland drabbas utav en enorm avundsjuka utav människor som har en sådan enorm tro. Tron att Gud har en plan med allt som händer, att Gud har endast vill oss det bästa och tillslut att han tar hand om oss i himlen.

Jag får ofta frågan på vad jag tror, om just detta ämne, vad som händer efter döden.
Jag grips av tunghäfta, inre panik och endast svart hål i huvudet. Ingenting..?!

Men jag vet att jag tror på
Jag tror på min egna förmåga att göra det bästa utav det sämsta. 
Jag tror att alla människor har en kraft att bli bättre individer. 
Jag tror att vi tillsammans kan skapa det vi kallar livet. 
Och så kärleken förstås, den gör oss lyckliga.